Frösön, den största ön i Storsjön och hjärtat av Storsjöbygden i Jämtland, var under närmare tusen år Jämtlands centralort, centrum för kultur, handel och kommunikationer. Östersund övertog denna roll fullständigt först när järnvägen kom till Östersund år 1879.

Jämtland hade långt fram i medeltiden en relativt självständig politisk ställning. Vårt geografiska läge har givit anledning till flera krig och tvister om landskapets tillhörighet. Från 1100-talet har Jämtland omväxlande tillhört Sverige, Norge och Danmark. 2009 hade Jämtland tillhört Norge/Danmark i 467 år och Sverige i 364 år. Jämtland har alltså tillhört våra grannländer längre än Sverige ! Länkarna nedan leder till mina övriga sidor om Frösön.

• Runstenens historia. Flytta runstenen till Frösö kyrka; det är mitt förslag.
• Bron över Djupbäcken, som är Ändsjöns tillflöde. Byggde Östman en kavelbro där ?
• Historia om Västerhus gård och dess kapell på Frösön.
• 1646 års karta över Frösön med Pilgrimsleden förtydligad. Flera platser är beskrivna.
• Öneberget och Mjälle med fornborg och den första kungsgården.
• Frösö läger, soldaternas anrika plats från slutet av 1600-talet.
• Kungsgården och Frösö skans. Historisk mark sedan 1400-talet.
• Frösön och Hornsberg i slutet av 1800-talet.
• Frösö kyrka är en lämplig plats för runstenen.

Den nordiska fruktbarhetsguden hette Frö, och man tror att Frösön är uppkallat efter honom. I mytologin beskrivs han som son till havsguden Njord. Moder var bergsgudinnan Skade.

Frö hade systern Freja, som var den främsta fruktbarhetsgudinnan. Hon var den gudinna, som kom att dyrkas längst i Norden.

Som fruktbarhetsgud var Frö främst den ljusa himlens och solens gud, som rådde över regn och solsken. Hans kult innehöll starka sexuella element, och i Uppsalatemplet stod hans bild med en väldig fallos. Ville man ha god skörd och många söner så skulle man offra till honom. Han dyrkades överallt i Norden på vikingatiden.

En av Frös symboler var galten Gyllenborst och en annan var fartyget Skidbladner. Hans boning hette Alfheim.

I Norrlands inland finns bara denna runsten på Frösön. Den är rest omkring år 1050 av Östman Gudfasts son. Den är en kär klenod, och vi jämtar är stolta över detta minnesmärke från kristendomens första tid i våra bygder. Stenen berättar om kristnandet av Jämtland. På modern svenska skulle, enligt den vanligaste tolkningen, översättningen bli följande: Östman, Gudfasts son, lät resa denna sten och göra denna bro och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.

1911 uttryckte riksantikvarien att stenen skall betraktas som en minnesvård över Östman Gudfasts son. Då borde den hellre vara placerad vid Frösö kyrka. Många tror att runstenens inskrift vittnar om en bro mellan Frösön och Östersund. Jag tror dock inte det var möjligt att bygga en bro över sundet vid den tiden. Troligare byggde han en kavelbro vid Ändsjön på Frösön, där man ännu idag behöver broar för att kunna ta sig fram.

Östman Gudfasts son bodde nog i gården Västerhus på Frösön på 1000-talet. Runstenen skapades sannolikt i dyningarna efter Olav den Heliges död år 1030. Västerhus och kapellet på Kapellbacken försvann när flygplatsen byggdes.
Läs mer under Västerhus och dess kapell.

Bilden är en rekonstruktion av en storman eller hövding på 1000-talet, som bygger på nordiska fynd och på avbildningar. Föga stämmer den överens med den traditionella och falska bilden av en viking, som är klädd i en hjälm av horn från bronsåldern och som tutar i en lur, som också är från bronsåldern. (Vikingen, Nordbok 1975).

Vikingatida kvinna från 900-talet. Bilden är en rekonstruktion och finns på en skylt vid en vikingatida gravhög vid gården Hov på Frösön. Den stora gravhögen är utgrävd och dokumenterad och vittnar om en förnäm kvinna. Kvinnan syssla är spånad.

Det finns omkring 357 gravhögar på Frösön och många är inte undersökta. Hov är nog den äldsta gården på Frösön. Frösöns maktcentrum låg tidigare i öns västra del. I närheten av Hov ligger Frösö kyrka, som kom att placeras på den hedniska offerplatsen.

Västerhus kapell var dock den första kyrkan på Frösön. Då gällde den katolska läran till skillnad mot den lutherska läran i dag. Det tog dock lång tid innan den hedniska läran hade övergivits, ibland först på 1200-talet.

Att spinna på slända var en konst, som varje flicka måste lära sig.

   1178 stod ett slag på isen mellan Andersön och Sunnelandet, strax söder om Östersund, det så kallade Sverreslaget. Kungasonen Sverre Sigurdson tågade genom Jämtland. Vid Andersön blev han angripen av ett bondeuppbåd. Genom list lurade Sverre jämtarna att kämpa mot varandra och tillfogade dom ett blodigt nederlag. Jämtarna tvingades svära trohetsed till Sverre, som blev kung i Norge 1184. Sunne gamla kyrka skapades som en följd av denna drabbning. Ruinerna kan man beskåda ännu idag genom att åka vägen mot Norderön.

   De svenska kungarna har under lång tid haft egendom på Frösön. Magnus Eriksson, levde 1316-1374, hade mark koncentrerade kring Mjälle. Där byggdes efter 1345 en kungsgård på mark som övertogs av staten efter att ägaren Nils Halstensson dömts för ett dråp i Norge. Den 7 februari 1345 skrev kung Magnus från Västerås att han tänkte fara till Jämtland och stanna till efter påsk. Detta var kanske inte någon vanlig kungaresa, det är troligt att den egentliga anledningen till resan var att man flydde från digerdöden. Att hans drottning Blanca av Namur, Belgien, och sönerna medföljde på resan lånar trovärdighet åt denna tankegång. De bodde då på Kungsgården som sköttes av fogden Nils Peterson.
Bilden visar Kung Magnus Erikssons domsigill.

1350 drabbade digerdöden också Sverige. På medeltiden var det fattigt, man levde i trånga bostäder och hade inte en chans att skydda sig mot epidemin. Man trodde att pesten var ett straff från gud.

Sveriges befolkning var 500 000 innan pesten, men ca en tredjedel dog vilket motsvarar 165 000 människor. Om man var smittad så följde stränga regler, ett vitt kors skulle målas på dörren, alla hade besöksförbud dit förutom präst, läkare och likbärare.

Läkarna trodde att pesten spreds p.g.a. dålig luft. Därför tände man eldar på gatorna och eldade enris i husen.

   1380-1814 stod Norge under dansk överhöghet. Jämtland styrdes av ett dåtida landsting, Jamtamotet, som höll sina möten på Sproteidet. Det är den smala landtungan ut till Bynäset på Frösön.
1445-1495 styrde den danska drottningen Dorotea genom sina fogdar i Jämtland. Hon var danske kung Kristians I:s hustru och hade fått Jämtland i morgongåva av sin första make Kristoffer III av Bayern. Jämtland hörde alltså till Danmark.
Bilden: Allmogens sigill i Jämtland från 1200-talet har en okrönt sköld med det norska lejonet. På vardera sidan finns jägare, som med pilbågar siktar på ekorrar, vars vinterpäls (gråskinn) användes för att betala skatten till norska kronan. Sigillet användes mellan 1274 och 1570, då den danske kungen Fredrik II fråntog jämtarna sigillet efter den svenska ockupationen av Jämtland.
År 1480 flyttades kungsgården från Mjälle till dess nuvarande plats nära Bynäset, där tingsplatsen låg. Sannolikt fanns den äldsta tingsplatsen i Mjälle, Frösön. Läs mer om Kungsgården.

      1563 utbröt det nordiska 7-årskriget och då hörde Jämtland till Danmark/Norge. Den svenske kungen Erik XIV uppviglade svenskarna i grannlandskapen att mot belöning plundra och inta det danska Jämtland. En bondehär av ångermanlänningar och medelpadingar drog in i Jämtland. Motståndet var litet, och de dansk/norska styrkorna flydde till Tröndelag. Jämtarna svor trohetsed till kung Erik XIV.

Men de dansk/norska styrkorna om 4000 man kom tillbaka. De trängde undan svenskarna och jämtarna fick svära ny trohetsed, denna gång till danske kungen Frederik II. Strax besattes dock Jämtland åter av svenskarna och nu var det dags att åter svära Erik XIV trohet. Men jämtarna var inte trogna sin ed till kung Erik. 1564 fanns åter en norsk befallningsman på Kungsgården. På uppdrag av svenske kungen kom en styrka på 4000 man, som bestod av tyska legoknektar samt bondeknektar från Mellannorrland. Norrmännen flydde från Kungsgården, men blev upphunna i Alsen och den norske befallningsmannen blev ihjälslagen. Snart var den svenska erövringen av Jämtland ett faktum.
Musketerare kallades soldaten på bilden.

      1569 var Jämtland igen danskt. Ytterligare krigståg företogs från svensk sida, med stor grymhet, men med dåligt resultat. På detta vis svängde krigslyckan fram och tillbaka. Det var skövlingar och våldsverk utan ände. 7-årskriget tog slut 1570. Vid freden i Stettin fick Sverige lämna ifrån sig bland annat Jämtland och Härjedalen till Danmark. Jämtland, som allt sedan medeltiden kyrkligt tillhört svenska stift, miste nu också helt sin samhörighet med svenska kyrkan och blev till alla delar en dansk besittning. Under dom följande 40 åren rådde fred och Jämtland tillhörde Danmark-Norge.
Bilden är Jordbruk enligt Olaus Magnus, 1555.

   1578 erinrade i ett brev kung Fredrik II av Danmark om skyldigheten för en kristlig överhet att främja religionen och Guds ord samt att uppföra kyrkor och inrätta skolor. Biskopen i Trondheim beordrades att upprätta en skola på Västerhus, där det hade funnits ett kapell. Till skolans underhåll anslogs för fyra gårdar med årliga räntor och landskyld, nämligen Västerhus på Frösön, Södergård i Brunflo samt Stugun och Bispgården. Biskopen och hans efterträdare skulle vaka över skolan och främja dess framtida bestånd genom att tillsätta flitiga lärare, så att ungdomen lär sig att läsa och skriva och deras första Fundamenta, innan de fortsätter vid högre skolor. År 1597 synes den dock ha varit nedlagd, (Jämtland och Härjedalens historia, del II, sid 158, Janrik Bromé).
Ovikens skola från 1649 blir den andra i raden av skolor i Jämtland, och Trivialskolan på Frösön från 1679 blir den tredje i ordningen.

   Jämtland hade långt fram i medeltiden en relativt självständig politisk ställning. Vårt läge geografiskt har givit anledning till flera krig och tvister om landskapets tillhörighet. Från 1100-talet har Jämtland i olika omgångar tillhört Sverige, Norge och Danmark.

Kartan från medeltiden kan förklara varför man stred om vilket land som Jämtland skulle tillhöra. Sverige ville driva ut norrmän och danskar från Jämtland. De såg en fara för att dom skulle snöra av Sverige på mitten. Från Jämtlands östra gräns och till Bottenhavet är det nämligen bara 5 mil. Om så skedde skulle Sveriges norra del ha gått förlorad.

      1611 startade Kalmarkriget, också kallat Baltsarfejden, efter den svenske befälhavaren Baltzar Bäck. Hans trupper intog Jämtland, och jämtarna fick nu återigen svära svensk trohetsed. Under Kalmarkriget byggdes Frösö skans av svenska trupper. Placeringen av Frösö skans intill Kungsgården var av strategisk betydelse.

När Kalmarkriget så avslutades med freden i Knäred 1613 blev Jämtland åter danskt. Jämtarna skulle nu straffas för sin svenska trohetsed. 1300 jämtar miste äganderätten till sina gårdar och fick endast arrendera den jord dom förut ägt. Några jämtar t.o.m. avrättades eller landsförvisades. Efter freden i Knäred 1613 fick Frösö skans förfalla men reparerades 30 år senare då svenskarna tillfälligt var herrar där.

      1644 var det krig igen. Kontrollen över Gällösundet var nyckeln till framgång. Där skulle grunden läggas till att göra Jämtland svenskt. Från olika håll marscherade svenska styrkor, totalt 1400 man, mot Gällösundet. Norrmännen rustade för att mota svenskarna. Man intog ställningar vid viktiga pass och ryckte fram mot svenska gränsen, d.v.s. mot Medelpad. Svenskarna skulle stoppas till varje pris. Den norska hären hade slagit läger vid Revsunds kyrka. På Kungsgården på Frösön fanns dansk/norske landsfogden i Jämtland, Henning Skytte, som samlat till sig bönder från trakten. Viktiga vägpass skulle försvaras - Jämtland skulle försvaras mot svenskarna - och jämtarna ställde upp.
Bilden visar ett soldattorp.

I början av mars 1644 nådde den svenska hären gränsen till Norge, d.v.s. gränsen till Jämtland. Den stora norska styrkan låg i en skans vid Gällösundet. Svenskarna kunde utan större besvär marschera till Bräcke. Den norske befälhavaren Ulfelt började bli villrådig. Dom jämtländska bönderna var inte till mycken hjälp. När han insåg dom svenska styrkornas slagkraft retirerade han med sina styrkor till Frösön. De svenska trupperna försökte hinna ikapp Ulfelt. Men han kom undan. Svenskarna fick förstärkning och gick till intensivt anfall mot kvarvarande dansk/norska styrkor i skogarna kring Bodal, Brunflo. Norrmännen flydde och lämnade efter sig förnödenheter och många döda. Norska styrkor intog nya ställningar mellan Bodal och Hälle. Där uppstod ett besinningslöst skjutande. Många dog på båda sidor. Det svenska artilleriet skrämde iväg norrmännen. I Gärde by hanns de flyende norrmännen upp, många stacks ihjäl, och slutligen sattes byn i brand. I Brunflo gjorde den svenska styrkan tillfälligt halt.

      1644 avtågade den svenska huvudstyrkan från Brunflo för att inta Frösön, vilket åter skulle sätta landskapet i svenska händer. När svenskarna nådde Frösön hade fienden redan lämnat ön och dragit sig tillbaka till Norge. Men först hade man förstört Kungsgården och prästgården. Jämtarna mötte svenskarna med mössan på käppar och bad om fred och nåd. Jämtarna svor trohetsed till den svenska kronan.

Lugnet skulle dock dröja. Snart stod fienden åter vid Frösö skans. Dansk/norska styrkor hade gått över gränsen till Jämtland mot Frösön med totalt 1500 man. De fick dessutom god hjälp av den jämtländska allmogen som nästan mangrant slöt upp. På Frösö skans intog de sina ställningar. De belägrade svenskarna, omkring 350 man, hade förberett sig och var beredda att försvara skansen till sista man. Förstärkning hade begärts, men man fick ingen. En styrka på väg till hjälp blev stoppad vid Gällösundet av norrmännen.

För övrigt behövdes dom svenska trupperna bättre i Skåne i kriget mot danskarna. Svenskarna höll ut i 2 månader trots kraftig beskjutning av skansen med kanoner. Kanonerna var ett krigsbyte från en svensk trupp som utplånades i Mörsil på norskarnas väg till Frösön. Svenskarna gav upp, men de fick för sin tapperhets skull lov att ge sig iväg och fick eskort ut ur landskapet. Hela Jämtland med samtliga skansar var nu i dansk/norskarnas händer.

   Vintern 1644-1645 blev lugn i Jämtland. Istället förlades krigsskådeplatsen till Skåne. Jämtlands öde kom att avgöras varken vid det strategiskt viktiga Gällösundet eller på Frösön. Kraftmätningarna där kan därför synas ha varit onödiga. Dom avgörande slagen stod nämligen i Skåne där Danmark besegrades. Vid freden i Brömsebro den 12 augusti 1645 överlämnade den danske kungen Christian IV landskapet Jämtland till Sverige. Sverige skulle hellre vilja haft Skåne och Blekinge, men fick förutom Jämtland också Härjedalen och öarna Gotland och Ösel samt Halland på 30 år.

Efter att Jämtland år 1645 kom att tillhöra Sverige litade man inte på att de jämtländska pojkarna skulle vara landet trogna som soldater. Ett stort antal dragoner rekryterades från andra landskap i Sverige, och många av dom gifte sig och bildade familjer i Jämtland. Ännu år 1699 sägs att jämtarna har varit mer norsk- än svensksinnade. Karl XII bestämde dock detta år att jämtarna skall räknas lika med de gamle svenske.Bild: Dragonklädsel i Jämtland i slutet av 1600-talet.

   Jämtlands norgehandel ville man styra till den svenska sidan, men det mötte motstånd från befolkningen. Vägar och postväsen rustades upp för att knyta Jämtland närmare till Sverige. Försvenskningen gick dock trögt, vilket bl. a. visade sig vid krigen mot Danmark/Norge 1657-1660 och 1675-1679, då den jämtländska allmogen såg sina forna herrar som befriare. Försvenskningsarbetet fortsatte därför energiskt efter krigen, på samma sätt som i de nyerövrade sydliga landskapen.

1683 brukar kallas lilla istiden och i England fanns det kanalis och tjälen var 1 meter djup. 1688 beslöts att Jämtlands regemente endast fick användas för försvar västerut.

Det stora nordiska kriget 1700-1721 drabbade invånarna genom förluster både hos befolkningen och de utskrivna soldaterna. Till den stora dödligheten bidrog svält och epidemier. År 1718 samlade Karl XII en stor armé för ett anfall mot Norge. Väldiga förråd av krigsmateriel och livsmedel lades upp i Jämtland inför anfallet. Med Jämtlands regemente i spetsen ryckte trupperna in i grannlandet för att gå mot Trondheim. Kungens död 1718 ledde till det ödesdigra återtåget året därpå över gränsfjällen, då fler än 3000 soldater omkom. Jämtlands regemente mer än halverades.

Karolinen bar blå rock till knäna, väst av skinn eller tyg, knäbyxor av skinn. Han hade dessutom långstrumpor, skor med spännen och vänster och höger sko var lika. Dessutom ingick halsduk och mössan var en så kallad karpus. Han övade 1 gång per månad med sitt kompani, men endast anfall, ej reträtt !

   Ännu i mitten på 1700-talet var det centrala Jämtland en ganska isolerad storbygd, omgiven av ödemarker och avlägsna småbygder. Bilden ändrades dock, och en tid av intensiv nybyggarverksamhet inträdde. Nyodlandet var ett led i frihetstidens utilitaristiska ekonomiska politik. Folkökningen blev ett medel att förbättra landets ekonomi. En rad förordningar om nybyggarverksamhet utfärdades. Nybyggarna lockades med spannmålsunderstöd, skattefrihet och kontanta bidrag, men de måste söka sig bort från den redan brukade medeltida bygden och dess utmarker. Framför allt blev det nu norra Jämtland och urbergets skogar som bebyggdes.
Bild: Skattebönder enligt Magalottis reseskildring från Sverige 1674.

   Under 1700-talet spelade bondehandeln liksom tidigare en viktig roll i Jämtlands ekonomi. I Norge köptes fisk, salt och hästar, som sedan byttes mot varor från jakten, boskapsskötseln, hemslöjden och hantverket. Dessa varor såldes vidare på marknader i Bergslagen och i Mälarområdet. Därifrån kunde bönderna återvända med koppar, järn och smide, varor som de sedan utökade med lin och linnevävnader under sin hemresa genom Hälsingland. Tillsammans med myrjärnssmide från Jämtland kunde böndernas på så sätt förvärvade handelsvaror föras vidare mot Norge för att bytas mot norska varor.
Laxfisket i Indalsälven, Jämtland, var under lång tid en givande och eftertraktad källa till försörjningen liksom jakten.
Bild: Laxfiskare enligt Olaus Magnus 1555.

Från gammal tid levde de stora Frösö- och Levangermarknaderna kvar. Under 1700-talet tillkom ytterligare marknader, och bondehandeln antog stora dimensioner. Efter hand skedde en specialisering, bl.a. genom s.k. sörkörare, främst bestående av storsjöbygdens bönder. Borgerskapet i kuststäderna, i första hand Sundsvall och Härnösand, sökte utan egentlig framgång lägga jämthandeln under sig. Tillkomsten av Östersund kan ses som ett led i en ökad självständighet för landskapet, men större effekt fick inrättandet av Jämtlands län 1810.

   Den som vill förstå själva tillkomsten av staden Östersund bör bege sig ner till landshövdingens residens på Köpmangatan. På norra sidan löper en gränd ner mot Strandgatan. Den heter Residensgränd. Där rann för tvåhundra år sedan en ganska bred bäck. Och just här gick en elva meter lång bro över bäcken, som kallades för Stadsbäcken. På den sidan där residenset ligger låg en mangårdsbyggnad i måtten femton gånger 8 ½ meter. På andra sidan låg gårdens uthus, bryggstuga, kornlada, lagård och stall sammanbyggda samt ett svinhus med hemlighus en trappa upp. Närmare sjön, intill bäcken, låg bastu, kvarnhus, smedja och nere vid vattnet ett båthus.

Från början var detta ett kronotorp som nyttjades av färjkarlen vid Östersundet - så heter sundet mellan Frösön och Odensala bys utmarker, där staden kom att byggas. Den första bron över Östersundet byggdes 1712. Färjan som fram till dess fraktade folk över tog fyra hästar. När bron var färdig behövdes inte färjkarlen. Så småningom kom kronotorpet - två hektar stort - att friköpas och blev ett skattehemman, Odensala nr 6, också kallat Odensalahög.

Skattehemmanet hamnade 1766 i häradshövding Jonas von Engeströms händer. Hur rummen var ordnade i huset är bekant från ett bevarat syneprotokoll. Herrens kammare, dvs. häradshövdingens kontor, låg mitt i huset. Väggarna var täckta av femton skåp, alla försedda med lås och gångjärn. Där förvarades domsagornas akter. För att komma in i detta kontor måste man antingen passera genom sängkammaren eller från andra hållet genom kök och barnkammare. Under Engeströms tid förföll uthusen. Gården såldes till hans svåger Johan Ihre, han hade varit major i rysk tjänst. Kronan köpte in hemmanet.

I fundationsbrevet daterat den 23 oktober 1786 anvisas det nämnda hemmanet tillsammans med kronans övriga mark däromkring, sammanlagt omkring tjugo hektar, för stadens bebyggelse. På dagen två år senare, den 23 oktober 1788, påbörjade lantmätaren Johan Törnsten, han var femtio år, att staka ut gator, gränder och torg. Han bodde då i vindsvåningen i det gamla Engeströmska huset. (C-G Ekerwald, Storsjöbygden).

Litteratur: Jämtland/Härjedalens historia, Norrländsk uppslagsbok, Wikipedia, Blad ur Frösö historia, Jämten, Frösökrönikan, Jämtlands Fältjägarregementes historia och boken Karoliner.